Någon idiot kommenterade att jag borde skriva dagbok istället för blogg eftersom den är så jävla ointressant.
Sluta läs? 
Varning - Här kommer ännu ett dagboks-passande inlägg.
(vilket betyder att du inte ska läsa detta om du är helt totalt jävla ointresserad av mina innersta, personliga, töntiga tankar som jag egentligen borde hålla helt för mig själv, eller anteckna i min dagbok, eftersom ingen annan egentligen bryr sig)

Bara en dag till, sen är jag ledig och får komma hem och lägga mig hos Oliver. Har en ganska fullbokad vecka med flera "viktiga" saker varje dag som ska göras. Så det är inte bara mina veckodagar på chemat som är ifyllda utan även timmarna. Skit.
Så jag och Oliver har bestämt oss för att ta lördag helt för oss själva med avstängda mobiler. Ska inte låta honom gå upp ur sängen en sekund! Jo, kanske när det är dags att flytta sängen mellan sovrummet till vardagsrummet.
Det är lite skumt det här med kärlek har jag kommit fram till. Det gör ont och är jobbigt! Speciellt när man inte får träffas på flera dagar.
Jag går och har ständigt ont i magen, oavsett om han är med eller inte. Jag är orolig för allt och tror att jag kommer bli lämnad hela tiden. Jag är varm i kroppen. Har bytt ut min kassa koncentrationsförmåga mot något fånigt som dagdrömning. Promenerar fram och tillbaka från jobbet bara för att få mer tid att bara tänka på honom. Jag sover med hans tröja. Undrar jämt vad han tänker på och blir orolig om han gör en tänkar-grimas jag inte känner igen. Låter bli att skicka 200 av 205 skriva sms varje dag. Blir gråtfärdig när han gör någonting sött. (ehm...Sött på ett maskulint sätt?...)
Är detta fjolligt nog eller ska jag fortsätta?
Det jag egentligen ville komma fram till är att jag aldrig har varit sånhär innan någonsin. Och min kropp klarar inte riktigt av det. Jag blir gasig.
Aja, detta var det sjukaste jag har delat med mig av.
Jag ber så mycket om ursäkt. Detta ska inte hända igen.