Förlåt Sofia, men mitt nyårslöfte som jag hade med dig har gått åt rena helvetet...
Jag och min syster hade ett gemensamt nyårslöfe - att tåla kyla.
Det är helt värdelöst och vi har haft det varje år sedan en pinsam nyår vi spenderade i en jacutzzi... Något jag inte tänker ta upp här. Försöker förtränga det...
Jag har aldrig haft några problem med vintrarna innan. Jag älskar vintern och kylan! Har promenarat en mil i femton minus utan att tycka att det har varit det minsta jobbigt. Har för helvete sovit i tält i minusgrader i fuktiga kläder. Då trodde jag iof att jag skulle dö, men jag kunde somna om och jag överlevde. Men i år!
Jag har varit kall ända in till benmärgen sedan vi skakade hand om nyårslöftet.
Har börjat tröttna rejält.

Vad jag förösker komma fram till är nog att jag saknar sommaren.
Jag har aldrig saknat sommaren på detta sättet innan. Har aldrig uppskattat det.
Krypjävlar överallt. Antingen är det för varmt eller så är det för kallt. Alltid samma mat. Sill och potatis. Spindlar i sovrummet. Spindlar överallt! För mycket regn. Åska. Nyckelpigor och fjärilar. Myggbett, svett och surranden runt huvudet när man ska föröka sova i de klibbiga lakanen i det för varma rummet tillsammans med spindlarna. NEJ! Jag kan inte slappna av!
Höst ska det vara. Lagom varmt och jag njuter av att se insekterna ligga halvdöda på asfalten. Man ser liksom hur de tar i med sina sista krafter att föröka komma där i från. Det är då man trampar på dom.
Jag älskar hösten. Det är den jag saknar!